Varför får jag sådan ångest så fort det blir en högtid. Jag förstår inte? Högtider ska ju i grund och botten vara trevlig och roliga och det är dom också. Men ändå får jag den där klumpen i magen av att man måste ha roligt, man förväntas göra något spektakulärt som man kan skryta om för kollegorna på måndag. Med åren har jag börjat slappna av lite mer, trodde jag i alla fall. Men får ju göra som man vill. Snart ska jag hitta på något spex med Emma. Det blir toppen!

Glad midsommar alla.

Varför har man ett intro på över två minuter till en musikvideo? Jag förstår inte. Så segt.
Men fin klänning har Lykke, styling av duktiga Tekla Knaust. Gillar i övrigt Lykkes dans, som en älva.

Sista uppgiften. En timme har gått och jag har inte kommit speciellt långt alls. Bara några meter i ett maraton-lopp känns det som. Som en uppförsbacke, en seg en utan något slut, så känns det. Sista uppgiften sen inget mer plugg på länge i alla fall, utan "bara" jobb. Men sista uppgiften är alltid värst. Har redan ätit upp allt tröst-godis och har istället blivit trött och oengagerad. Är mest sur över att jag köpt en bok med en text i som jag redan hade. Så otroligt dumt. Hade kunnat köpt Mad Men 4 för dom pengarna istället.

Knappt 7 timmar kvar till Håkans konsert på tv. Tills dess måste jag ha åstadkommit något.

Alla pratar om Solsidan. Alla gillar Solsidan och tycker det är ett så himla roligt och trevligt program. Utom jag. Jag har inte sett ett enda avsnitt av det. Är inte ens sugen. Plötsligt ska alla ifrågasätta en och tycka det är så himla orättvist att jag inte ger programmet en chans? Ja kanske är de det. Kanske borde jag kolla på programmet. Men jag orkar inte. Nu ligger jag ändå femhundra säsonger efter så då spelar det ingen roll. Allt eller inget. Jag måste se allt för att känna att det är någon idé att kolla. Samma sak med Twilight.. fast den vill jag inte se.

Jag tror vi alla har vissa program vi känner så för.

Lite sen lista. Men ändå, det här tycker jag var det bästa med 2010:

Håkan Hellström
Radio Dept
Greta
Långkjolen
Sommaren
Himlen är oskyldigt blå
I rymden finns inga känslor
Jobbet!

Jag har kommit in rejält i vinterkoman och lyssnar enbart på cheesy musik. Gärna svensk. Gärna sorglig så att man nästan gråter. Gamla svenska klassiker som man kan utantill men som ändå aldrig går ur tiden. Mauro Scocco, vilken hjälte. Jag börjar få allvarligt ont i nacke och rygg efter att gått och tittat ner i marken i flera månader på grund av den här himla snön.

Den här himla vintern får till och mig som känner mig totalt anti förhållanden, att nästan sakna ett.

Stockholms bostadsmarknad. Jag blir snart galen. Jag kommer bo i studentlägenhet för resten av mitt liv. Hej kvällskurser livet ut, mina högskolepoäng kommer att passera 1000-poängsgränsen. Allt är så svårt i Stockholm, en uppförsbacke. Först ska man hitta ett jobb och sen boende. Önskar mitt jobb kunde ligga i Karlstad istället. Då skulle det vara lite lättare att hitta någonstans att bo. Eller varför inte en liten by i Norrland där man kan få ett hus för en bråkdel av en lägenhet i Rinkeyby?

Kanske är jag snål, men jag tycker det är så jäkla ovärt att köpa en lägenhet för flera miljoner.

Den här jävla vintern tar snart knäcken på mig. Jag hatar den. Trots att jag är uppvuxen på landet - och ju borde vara van vid ett kallt klimat och mycket snö har jag inte härdats ännu. Jag glömmer snabbt hur vintern är, om våren och sommaren lever jag i en bubbla och låtsas att vintern inte finns. Sen när den väl kommer blir jag helt knäckt och går mentalt i idé. Och socialt. Vägrar vistas utomhus mer än nödvändigt. Ännu en anledning att älska mitt jobb - det är inomhus.

Fyra månader kvar till april. 120 dagar. Men snön kan ligga kvar då också. En inte alltför angenäm tanke.

Dagens energiknippe. Älskar fransk musik. Och film. Allt franskt helt enkelt. Mumma.

Jag tycker det är väldigt roligt att en av bönderna i Bonde söker fru är otroligt lik Kalles Kaviar, ni vet orange hår och ett stort leende. Speciellt som programmet sponsras av just - Kallas Kaviar. Sånt skrattar jag åt såhär en onsdagskväll i oktober. Då pressdagen är över. Hujedamig. Men kul var det! Ett halvår till nästa.

Jag har tänkt på en sak. Jag är singel, heltidsarbetande och helt slut på kvällar och helger (fast jag har världens roligaste jobb som jag är jätteglad över). Hur fasiken orkar småbarnsföräldrar leva? Jag har varken man eller barn, jag har liksom ingen orsak att fundera på detta. Men dessa människor har egentligen två jobb, dvs heltidsjobb + barn. Det är för mig en gåta hur dom klarar detta. Kanske härdas man med åren, men jag är tveksam kring detta, jag lär ju inte direkt vara mindre trött om sisådär tio år än vad jag är nu.

Hemmapappa någon?

Jag försöker att tycka politik är intressant. För det kan det vara. Ibland. Jag försöker att läsa om det, kolla på nyheter, hålla mig insatt. Men det går liksom inte. Den här månaden är enligt mig den värsta på året, var fjärde år vill säga. Jag peppras av politik överallt. Jag får inte in mer i huvudet. Det klart jag ska rösta, men jag orkar inte av allt tjat om det.

Inte ens på spotify kan jag helt fly. Jag blir om möjligt ännu mer ointresserad av det.
Jag klarar inte av påstridighet. Håll käft rent ut sagt.

Det där med Sommar i P1, jag lyssnade precis på Johan Rabeus. Hans sommarprogram gick väldigt snabbt och var hur roligt som helst. Jisses vilken människa. Sån historia han har, och vilket ordförråd, men utan att bli för pretto och tråkig. Han kommer högt på min lista över sommarprogram, och rekommenderas.

Hans historia om undelaten Pelle Kanin är verkligen klockren.

Jag har i och för sig inte hört på så himla många sommarprogram på P1 i år. Men av dom jag har hört har Annika Östberg utan tvekan varit bäst. Mest känsla, bäst musik och en riktigt intressantast berättelse. Väldigt snyggt rent ut sagt, musiken passade hela tiden ihop med hennes berättelse, men för den delen utan att bli för klyschig. Hennes historia är otroligt fascinerande. Om du inte har lyssnat på det så gör det! Genast!

Annars var Johanna Koljanen bra också. Väldigt rolig och lättsam på ett smart sätt och förstås med grym musik. Men jag stör mig lite på att hon pratar så himla snabbt. Pensionärsvarning jag vet. Nu ska jag lyssna på Per Morberg. Har höga förväntningar.

Sämst? Amanda Jensen, allmänt pretto, tråkig och förutsägbar även fast hon hade fina ord och formuleringar, men utan känsla blir det ingenting. Och alla dessa professorer och smarta människor som bara är allmänt sega att lyssna på eftersom jag inte Förstår vad dom säger. Tala klarspråk!

Det sägs att det var en biosommar nu i sommar. Men det håller jag verkligen inte med om. Jag har inte sett någon film på bio sedan i maj (det vill säga Sex & the city 2) Men i sommar, nej tack. Det har mestadels varit en massa dåliga komedier eller barnfilmer eller acion. Det vill säga inget värt att se på bio. Men, det verkar däremot som att det kommer många bra filmer i höst. Det känns lovande. Jag vill till exempel verkligen se Johan Klings nya Puss.